I got spirit !

Den här staden är byggd på en åker
men här skördar vi aldrig vad vi sår
vi byggs ihop men läker aldrig - öppna sår
inget odlas med huvudet i jorden för tankarna är upp och ner
botten upp, ner dränks lågan bland så mycket mer
har fötterna i luften, springer upprymd mot soluppgången
flyger högre än planen men då tappar gud tron på en
så ner från toppen störtar känslor som i en bergochdalbana
på det igen, reser sig åter för att falla, hårdare än vi anat
så min vän, nu vet ingen var ni står så vänligen kom hem
om vi grundar kärlek så trampar vi aldrig utanför molnen
sluta springa, stå på dig utan att du slår på dig
så kan jag lova dig att du kan förtjäna bättre än tanken som slår dig

min själ oh jag är för sagolik för allt smutsigt oh rörigt
oh mitt huve har fan snöat rent, riktigt snöigt
så åt helvete med Snövit, för för mig är snö skit
oh allt sånt piss oh mög som hör dit
jag håller glöden vid liv som en frusen inföding, hövligt
så när det är bäcksvart oh riktigt spöklikt
är jag ljuset i mörkert för DEN stunden är min högtid
men för att va iskall är jag väldigt blödig
när jag gråter i förtvivlan över att vår tid är fööörbi
men fuck off, nu kör vi, cuz' i fuckin' löööve it
när volymen är på max finns det inget annat som hör hit
överflödigt
men om det sänks, ja då fan dör ni!
Minsjäloda'

Detta livet är fan inte för mig !

Vill inte

Så jävla jag ! Varända jävla morgon har jag ångest över att vakna !

Låten är såååååååå nära att nå den känslan jag vaknar med...

Dags att säga godnatt !

Glömmer drömmar

Jag siktar med ögat och skjuter med tanken
men vilken sjuk tanke att ödet är viktigast
det biktas oh lovordas men inte blir där några under gjorda
inte undra på att jag gör mig illa på ord när jag lever för meningar
så vad är meningen med att hoppas på förändring
när förlängningen blir att allt bara står stilla
min vilja gör inte saker av sig själv
därför väljer jag nu att ta det i egna händer
nu ser jag till att vinden för en gångs skull verkligen vänder



Det är nog tur att man inte minns sina drömmar,
för ångesten hade vart för stor av att inte kunna glömma,
hur långt man har att gå så jag fortsätter gömma,
undan att jag inte är riktigt hel, att du känner mig rätt när jag känner mig fel,
det får jag leva med, men som ett men,
jag har splitter i mitt hjärta men det är splittret som håller mig vid liv,
måste dock tacka för den smärta för nu har jag koll på vad som gör mig kreativ,
jag vet precis var gränsen går för den ballanserar jag ständigt på,
jag vill nå dig oh förändra värden,
men får inte grepp om dig, har jag redan lämnat världen,
eftertanken växer, glömde jag tänka före,
eftertraktar men fan vi vet båda vad det föder