Du är min mening
Jag ska kämpa, jag ska ge fan i att hålla emot.
Jag är jag när vi är vi, annars är jag tom.
Mina känslor för dig, ja shit, jag kan inte förklara.
Jag älskar dig som du älskar zid.
Jag har inte en sekund velat förändra dig.
Jag är kär i den du är.
Oh jag blir bara ännu mer imponerad över hur du kämpar för dig själv.
Att du varit så öppen hela tiden, men att jag inte vågat, shit va ont det gör.
Jag har aldrig varit så öppen som du är med mig, aldrig någonsin.
Har aldrig haft någon att prata med, du är den som har öppnat mig mest...
Att jag låtit dig tvivla över huvud taget. Faaaaaaaaaaaaaaaaaaaan.
Jag vill bara slita ut ditt tvivel oh ersätta det med trygghet.
För jag är inte det minsta osäker på dig. Nånstans så hoppas jag du känner det med.
Du är min kärlek, jag har gett dig mitt hjärta.
Jag älskar att du får mig att inse att jag gör många fel.
Jag älskar att du får mig att inse att alla kan göra fel.
Men jag hatar att jag inte tar tag i problemen när jag får dem uppdukade på bordet.
Denna jävla handlingsförlamning som jag bara vill skrika ut, slå oh stampa på.
Varför kan jag inte bara släppa taget, låta bli att tveka, våga göra det jag känner, våga vara mig själv, tro på att det är bra nog. För det är det !!!!
Varför är mina krav på mig själv så fucking höga?
Mår jag inte bättre utan dem?
Som du sa Baby, varför riktar jag inte in mig på människor som jag kan få ut nåt av?
Varför vågar jag inte ta det där steget. Hur kan jag bara låta det ske.
Jag är lättsam med människor som betyder väldigt lite för mig.
Så fort det blir betydligt, blir det tusen gånger svårare.
Hur kan jag va så rädd för allt, hur kan jag låta det fortgå?
Jag ser det inte inte själv när jag är i situationer, men jag tänker på det ganska ofta, när jag sitter tyst istället för att prata.
Jag vill inte vara tyst. Jag vill vara med...
Mina ord är obetydligt små för hur jag känner.
Jag kan inte ens få ut min ångest i ljud....För jag vågar inte.
JAg vill bara flyyyyyy.......
Lets jup of a building baby, lets jump out the window
Break the chains, then release me,
the word to search is called relief,
if i only could forget, it would maybe set me free
but not yet, that's how it seems to be
no that's how it seems for me, i'll probably let it be.
Music hits my mind and it may be peace in the air i breathe,
i fall on my knees and begin to scream,
prey's for the continuing dark to leave,
i am wounded of all i did reseave.
All that hurted me has to take the liberty to heal,
time is needed to take me away from the pain it made me feel.
I ask for a little bit of vision but i think it may be greed,
life is a hell but then i'll allways have the burning heat,
years have gone, years i've had to stand stady on my own feets,
all things are repeatedly gathered in my head among the questions i unavoidable meet
like a wave on the water i flow along with the neverending beat
