Ord utan känslor är som papper utan bläck.
Jag kan bara säga vad jag känner och agera därefter.
Kan inte stå ut med känslorna jag får. Det bryter ner mig.
Du gör vad du vill, men jag är helt säker på att jag kan inte vara med om att känna så mer. Nock nu.
OCh jag kämpar för att inte känna mig dum som inte kan ställa upp och vara där.
Alltid för många frågetecken, för svårt att förstå. Ord tar inte bort känslan som får min värld att rubbas, kan inte begära att jag inte ska gå när jag inte vet vem jag är, vad som händer inom mig, när allt är svart som jag ser. Jag får panik och vet ingenting, måste bara springa.
Det är okej, jag tror på allt du säger men jag går i sönder när jag ser.
Det gör ont i mig men jag önskar dig det bästa.