Min dalgång

när natten är kommen till ro är jag slagen
ljudet tystnar sakta från staden
jag är fortfarande vaken men ännu i drömmen
vad är verklighet oh vad är det vi glömmer
det saknas nåt mjukt att lägga tankarna på
det är då min hjärna vandrar på

...i min dalgång om natten i mörker oh tystnad
kan jag inte rå för att höra vad mitt inre har att säga,
även om jag låter bli att lyssna
jag ryser till när vinden slår emot mig som en vägvisare
den kyler ner min förmåga att blunda den är ruskig oh isande
och tar mig åt motsatt håll än vad jag gick förut
varför kan jag inte själv få rå över mitt slut
sagan är inte över än, jag vill leva länge men
vad har jag för val när jag nu hänger lös som ett löv i vinden
jag känner hur tåren stelnar medans den rinner ner för kinden
hur kan man leva sig så djupt in i en känsla att omedvetet fäller tårar
vad har jag gjort för att förtjäna alla dessa kalla kårar
jag hör ugglans mörka skri längs vägen där jag går
det låter nästan som.. om den ger mig svar på tal
det är jag själv som bär skuld till denna dal



det drar från fönstert tätt ovanför min sänggavel
jag andas ut när jag sluppit undan dagen
drar täcket över huvudet för jag fryser litegrann
ser mig omkring för nånting rörde sig fan
låtsas som jag inget kännt när jag såg det var gardinen
nu faller ögonen som om jag gick ur tiden

när jag vandrar i min dalgång känner jag en enorm bejakande oro
vem är det som bevakar mig tro, jag har ingen trygghet kvar
märker hur rädslan inom mig växer oh skuggan följer efter
jag kommer aldrig ifrån mitt förflutna
jag irrar fortfarande omkring på samma gamla ruta
jag förstummas av att trädet brevid, var det första jag såg när jag kom hit
jag är tillbaks där allting starta, där jag inte fick nån karta
stigen leder ingenvart, minnen sitter fast
det är samma ångest som jag alltid haft
allt för länge har jag varit i denna dalgång

allt faller isär när ljuset trycker sig mot mina ögon
då är det inte längre melodin jag haft mina öron
som har befälet över min känslofyllda själ
det är den nalkande huvudvärken som guidar väg
för den kommande dagen är alltid ett slag i magen