Jag fångade evigheten, nu är jag fast

Ljuset som jag alltid letat efter i det där mörkret som jag alltid legat
Där går min baby iväg från det jag kände med hela själen var menat
Nu måste jag försöka förtränga doften av ditt hår
Du går, jag står kvar med en ros ifrån igår
Slängde miljoner i en önskebrunn för att vi skulle va lyckliga
Vad skulle det hjälpa mot den här situtionen, det riktiga
Men vem vänder vindarna om inte det är du själv
Kämpade oh älskade så hårt att glöden blev till eld
Det finaste jag någonsin haft

Drömmen från igår har flugit förbi, som en saknad är den kvar
Längtan jag hade om att leva livet har nu domnat av
Det jag kände var utopi, nu känner jag en evighet
Nu somnar jag om för jag vill inte finna mig i verklighet
Måste köpa ny säng då halva jag är försvunnen
Kan inte låtsas om att kudden inte fortfarande är ljummen
Med dig är den ända som jag delat mina fjädrar någonsin
Jävlar så fin



/Ett streck, ett tomrum och en punkt.



What hurts the most, is all the things I miss now.
What you pass on now. To one who isn’t me.
But what hurts the most. What hurts the most.
When you smile again. Love again. Touch again – with one who isn’t me.
When I’m not yours anymore. That’s what hurts the most.